En doft av snus och hembränt

Det västerbottniska skogsarbetarskägget är en klassiker som funnits sedan urminnes tider. Den är lite svår att definera då den pendlar både mellan helskägg och bockskägg, men några utmärkade drag kan man spana efter.

1. Yvigt och orakat, även om den från början verkar ha funnits ett något sånär trimmat skägg så har man alltid en känsla av att det var 2-3 veckor sedan som det trimmades.
2. mustaschen är också lite för lång, precis så lång att mjukglassen sitter kvar långt efter att man ätit klart.
3. En svag lukt av snus från både skägg och mustasch finns också där, men kan vara svårare att känna då det är svårt att urskilja olika dofter då man kommit för nära ett skogsarbetarskägg.

Det finns dock tillfällen då dessa skägg kan vara vältrimmade (med undantag för mustasch) och det är naturligtvis när det är dans på logen, och vid valda tillfällen i maj-juni då dessa skägg tar på sig en ny flanellskjorta, tvättar händerna i sin finaste diesel, sköljer munnen i hembränt och letar sig en maka. Normalt sett parar dom sig bara 3-5 gånger under en livstid. Då lämpliga arvtagare har producerats drar dom sig ofta ut i skogen igen. En del äldre skägg som tappat lite av ungdomens kraft kan ses i ladugården indränkta i 2-taktsolja filandes på diverse traktordetaljer.